Som jag tidigare skrev var tanken att vi med M skulle ta oss igenom 30km i stort sett löpande. Men som nu planerna inte alltid går som de är tänkt. 

 

Efter jobbet laddade jag upp med en varm pastasallad innan jag packade mitt pick och pack och tog mig ut till M. Dricka bältet var naturligtvis med på gårdagens äventyr och fullpackat med energi och så vatten förståss. Efter förmiddagens regnskurar klarna det upp ordentligt till eftermiddag kvällen och solen värmde rätt bra från himlen under tiden vi var ute. 

 

Pigga i benen sprang vi iväg med vårt pick och pack i ett lugnt tempo. Som sagt mentalt låg tankarna på att klara 30 km och ca 4h hade vi räknat med att vara ute. Vi hade tom räknat med att gå emellanåt då det blir allt för tugnt. 

 

Första tian gick helt utan nåra problem, ännu vid ca 13km kändes det helt super. Vi sprang till största delen på grusvägar och jag började fasa för hur benen skulle reagera då vi övergår till asfaltsväg. Har annars inge problem att springa på asfalt (visst tycker benen bättre om sandvägar) men att byta underlag från ett till ett annat kan sätta sina spår ibland. Benen började kännas extra tunga vid 15 km, men det gick i vågor. Emellanåt känndes hur bra som helst, till dryga 19km då kilometrarna verkligen började kännas i kroppen. Men då vi ren kommit såhär långt var vi fast beslutna att först efter en fullföjld halvmara får vi ta gåpaus.

 

Vid halvmaran (21,1 km) blev det töjningspaus, mer energipåfyllning. Båda mina höfter skrek, det samma gällde högerknä. Ett annat problem var att vattnet började ta slut. Som sagt blev det varmare än vi trott. Vi fortsatte färden gående. Efter nån kilometer försökte vi oss på ett par löpsteg men benen skrek och för min del funkade det int alls, så vi fortsatte gående en bra bit. Efter ytterligare nån kilometer var det igen dags att prova springa, M var stark och skulle bra kunnat fortsätta men mina ben sa stopp.

 

Vi började oroa oss allt mer för vattnet som nästan var slut, men vid ca 26-27km knackade vi på hos M:s gamla bekanta och tur hade vi dom var hemma och därifrån gick vi iväg med helt fulla flaskor :) Härifrån fortsatte vi så att M sprang en bit, väntade in mig, gick en bit med mig och sedan sprang en bit igen. Jag ville så himla gärna springa själv oxå, och var så fruktansvärt besviken på min kropp. Och besviken på att jag drog ner tempot för M som skulle orkat mycket mer. Men det gjorde allt för ont, jävlar anamat/envisheten och gilla smärtan mottot var helt som bortblåst. Vet iofs jag har svårt fortsätta springa om jag börjar gå emellan, men såhär svårt trodde jag verkligen int det skulle vara.

 

Betade sakta men säkert av kilometer efter kilometer, tills vi ÄNTLIGEN efter 4h 19 min och 31 km bakom oss kom fram till slutmålet. Trött, sjuk och grymt besviken. Distansrekod visserligen, men inte så som planerat. För min del blev det 21,1 km löpning och dryga 10km promenad. 

 

Direkt efter vårt lilla äventyr blev det en gainomax och töjning av benen, för att sen avsluta kvällen på absolut bästa sätt med bastubad och snacks på det. Tortillachips med ost och maletkött i ugnen och en sallad på det.

 

Var det onsdagens handbollsträning som ändå satt i benen? Ovanan att springa med bältet? Knoppen och det mentala som int är starkt nog? Eller helt enkelt kroppen som är för svag? som gjorde det gick som de gick. Analysen är i full gång, men nu vet jag iallafall vad jag har framför mig i vinter om jag skall uppnå mitt stora mål.